Dröm, Melsene

Hej, Arja,
det funkade inte bra för mig att skriva direkte på blogg-sidan. Därför skickar jag min dröm per mail, den kan gärna visas på bloggen. Jag hoppas att få svar/hjälp till tolkning där.

Min aktuell situation: är 64, konflikt, om jag ska bo i närheten av barn/barnbarnen eller långt borta, som jag gör nu.
Är bekymrat för en av mina 3 döttre som lever i en mycket destruktiv relation.
Är i en litterär skrivar-process om en svår periode i mitt liv, men är ”egentligen” målare.
I går är jag gått ut av en förening, som jag var med av pliktkänslan. Det kändes skönt och befriande.
Älsker att dansa cirkeldans.

Hälsningar
Melsene

Tolkning av drömmen

Temat i drömmen är healing av något gammalt mönster som du burit på.

Du är i ett nytt inre space och rum (hus) i kontakt med olika delar av din feminina aspekt. Både som flicka och yngre kvinna. Den yngre kvinnan (en aspekt av dig själv) är rädd för resan tillbaka, dvs hon är rädd för att  gå inåt, regrediera och möta sig själv på ett djupare plan. Drömjaget (den visa aspekten) säger att det är inte så besvärligt, det är som att rulla tillbaka. Cirkeldansen?

Du släpper ditt vanetänkande och hamnar i en kontroll. Du ser dig själv i rollen av en officer. Av högre rang.Vad betyder det för dig?

Något i detta ska helas.

Du blir omringad och skyddad, utan möjlighet att fly från detta möte som handlar om din ande (-tag). Du ser inte storheten i det som ska ske utan förminskar dig själv och tycker att det är löjligt.

De (guider?) som omringat dig visar dig på en ny öppning i ditt inre (dörr) där det finns mer frihet och ljus. Förhoppningsvis mindre plikt (föreningen som du lämnat).

Du börjar gråta, känslan är förlust. Du lämnar något gammalt mönster bakom dig som har med sorg och ensamhet att göra. Som ett övergivet foster. Väktarna guidar dig och hjälper dig med denna ”operation”. Du är skyddad.

Vänligen Arja

Dröm                            2010-03-15

Jag är i en främmande by, ett främmande hus, starka färger, jag ska bädda mina två flickor, eller också har jag lovat dem en historia, men da jag äntligen kommer in till dem sova den ena redan, jag bäddar den andra, där ligger små färgstarka glasfigurer i sängen, som jag sättar tillbaka på hyllan ovanför. Där är också en annan yngre kvinna, vi pratar om resan retur, hon är rädd för att fly och för att resan är så lång, jag säga att resan tillbaka känns mindre besvärligt, för att det är som om man rullar tillbaka, Så lämna jag dem, jag hör att kvinnan lovar flickorna varm choklad och att de ska ha det mysigt. Jag tänker: men mjölken tog slut. Då ropa kvinnan: det är ingen mjölk i kylskåpet. Jag fortsätter min väg på gatan, ramlar emot en vedstapel, något faller ner, jag ser på det och tänker om det är något, som jag kan använda, skakar på huvudet för att detta vanetänkande är så olämpligt, går vidare, det är lyst, soligt, så kommer jag till en slaks kontroll (liksom på flyplatsen), somliga betjänter har uniform, andra är i civil, män och kvinnor. Jag stannar utan dålig samvete, en kvinna väntar på informationer på en dataskärm. Jag ser: först kommer något som inte skapar misstanke, men så kommer bilden: det är jag i uniform, yngre, smilande, med en slaks officersmössa på, högra rang. Jag är förundrat, men tänker. Ak ja. Som om det ligger långt tillbaka. Men nu är jag omringat av många personer, som på samma tid skyddar mig och hindrar mig i att fly. Undersökningen fortsätter: kvinnan vill undersöka mitt andedrag, jag ska säga konsonanter, hon säga: b, c, d… jag förstår att man utstöta luft när man säga så. Jag rabblar hela alfabetet ner, hon nickar och uttrycker sin beundring för mig för att jag kommer ihåg hela alfabetet ännu. Jag kan inte helt förstå att det skulle vara en prestation. Tycker det är löjligt.

De personer som omringar mig har flätat deras armar ihop omkring mig. Vi går genom en stor dör, i det fria eller i en stor hall, mycket ljus och solig blå och gul, jag är förskräckligt ledsen, börjar gråta, känslan av förlust, och gråta ännu starkare da jag ser fram för mig som på en filmduk eller i realiteten på en rulltrappa en ung kvinna, mörkhårig, liggande på ryggen, på en bår som liksom svävar förbi från vänstra till högra, med huvudet först, också något gult, kanske en blomma, hos henne. Och jag tänker att nu måste hon vara ensam, klara sig utan mig. Kanske under en operation? Gruppen av mina väktare med mig i mitten går långsamt till vänstra. Jag hör mig själv gråta och hulkar och vaknar. Ligger helt ihop krypen i fosterställning